Im your kamikaze, and tonight is the night that we might fall together

Den här helgen har krävit mycket energi, kraft, pyske och tålamod. Vi har hållit på med utställningen sen i torsdag som vi satte upp i konstmuseet. 
Vi hade ett otroligt krävande rum att ordna och fixa med foton, väggar, skynken, ljus, instrument, högtalare, film med projektor, ljustäckning, moln, allt möjligt.
Vårt koncept handlade om att kreativitet kan födas ur allt som har med känslor att göra. Vi valde att dela upp vårt stora rum till två mindre, och hade en glad, ljus sida och en mörk, dyster och arg sida.
Vi skulle även gå in i roller i de olika rummen och vara statister. Det tog otroligt mycket energi. Att agera överlycklig och naiv när en vet att de andra gråter och skriker på sidan av, och att spela depprimerad, förtvivlad, förkrossad och verkligen leva sig in i rollen, det var inte lätt för psyket.
Trots allt är jag otroligt nöjd med vår insatts. Att få höra att folk blir tårögda/ lyckliga i våra rum gjorde mig verkligen stolt. 
 
Här är två av mina bilder som hängde i det mörka rummet. Inte jag som klickade på kameran, eftersom jag är modellen, men ser den ändå som min då det var jag som föreställde mig den.
 
 
 

in the way you hold me

Ibland tycker jag inte om att andas. Det känns som att något tungt trycker ner mitt bröst eller som att jag bara andas in någon farlig, svart gas.
Jag tror att jag tänker för mycket. Tänker för mycket på mig själv, tänker för mycket på framtiden, tänker för mycket på omgivningen, tänker för mycket på det onda. 
 
Jag har lärt mig att en depression är svårt att komma undan. Den kommer tillbaka när du minst anar det och slår dig i bakhuvdet. Så ligger du där på marken, utan att kunna ta dig upp utan hjälp.
Jag försöker att kämpa, det går ganska bra ändå. Men på kvällarna blir allt sämre. Mardrömmarna kommer tillbaka och jag tänker sådär alldels för mycket. 
När ska jag lära mig att leva igen?
 
 
 
 

mr. serotonin man, would you lend me a gram?

Klockan är 00.01 och jag sitter och lyssnar lite på brasan som brinner bakom mig. Jag har under kvällen tittat på min favoritfilm och gjort ett hemmagjort läppstift. 
Jag tror att min ensamtid är viktigare än jag förstår. Jag är rädd för att vara ensam, men egentligen kanske jag bara behöver besämma själv att ha egen tid, så jag har kontrollen över det. Det behöver inte vara något dåligt, det är det jag måste lära mig. 
 
Jag vaknade, kände mig snygg och ljuset var fint från fönstret. Resultatet blev detta.
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0